Om mig
Vem är den Otacksamma Föräldern?
En socionom i 40 års åldern, bosatt i Sveriges periferi vilket medför ett sort mått av perspektiv på tillståndet i ankdammen kring våra ”metropoler”. Att jag har rötter i Ådalen gör väl sitt till för att jag inte skall anfäktas av farsoten nyliberalism i brådrasket. Genusteori utan förankring i historiematerialism och grundläggande systemteori är ungefär lika användbart som en tandlös såg och ungefär lika nyskapande. Gärna en könsmaktsordning, men först en analys om de förtrycktas förutsättningar att organisera sig tack!
Att förlora ett barn genom att vårda det under hela dess korta liv och få kämpa för att livet skall få ett värdigt slut gör väl att man snarare blir mer än mindre sig själv. Därför finns den här bloggen. För att vänner och anhöriga inte skall drivas till vansinnets brant av alla frågor som väckts på vägen.
Jag har ett måtto som är rätt enkelt:
För det första; TÄNK SJÄLV (Undvik att utsätta dig för omedveten påverkan så långt det är möjligt).
Glöm bara inte att; FRÅGA ANDRA ibland (Ingen människa kan hålla sig frisk utan input från andra).
Om du fortfarande är osäker; FRÅGA NÅGON SOM VET (Occams rakkniv, den elegantaste/enklaste förklaringen är oftast rätt).
För att inte bli till en plåga för omgivningen; FORTSÄTT TÄNKA SJÄLV.
Detta enkla lilla förhållningssätt gör att jag inte vill betrakta mig som ett viljelöst offer ens i de vanmäktigaste stunder. Jag har ett i grunden systemteoretiskt perspektiv på livet vilket gör att orsak och verkan inte går i en riktning, det verkar cirkulärt och i cykler så att vi hänger ihop med varandra. Jag är en handlande varelse, men samtidigt inbegripen i ett större skeende där jag har mer eller mindre inflytande. Ju mer jag kan se desto bättre, desto mer jag inser att mitt seende är begränsat desto bättre.
Ett fenomen inom systemteorin är det s.k. ”black box” systemet. En del saker är så känsliga att om du studerar dem direkt så kommer själva studien av dem att få såpass stor inverkan att du inte med säkerhet kan uttala dig om du studerat fenomenet eller effekterna av dig själv. Därför är ”black box” väldigt användbart. Då studerar man indirekt genom att bara titta på vad som passerar in och vad som kommer ut. Sedan försöker man dra slutsatser om processerna inuti. Det gör man med en medvetenhet om att kunskapen aldrig kan vara fullständig.
Vad har nu detta med mig att göra? Jo, jag är en person med väldigt hög integritet (om jag frågar mig själv). Ibland stör jag mig på mina absurt höga krav på kulturutövares autencitet eller på att tjänstemän skall vara fria från all form av korruption. De är ju människor trots allt. Det är därför jag vill värna om det komplicerade, oförutsägbara och vackra i tillvaron på bekostnad av annat.
Jag skriver inte för någon speciell. Den här bloggen har egentligen ingen annan publik än mig själv medan jag försöker begripa hur livet kunnat bli som det blivit efter att ha förlorat ett litet barn.
Frågor om hur mycket insyn i privatlivet som kan tolereras blir viktiga.
Vilka som förvaltar ens berättelser och hur blir viktigt.
Hur vi behandlar varandra den tid vi har kvar är oerhört viktigt.
Att min kvarvarande son får en motbild till all cynism, mobbing och egoism är viktigt.
Eftersom bloggen är en ventil så räkna kallt med HIGH emotional content. En nätaktivist och vän till mig (Beelzebjörn) skrev: Om ni undrar varför Otacksam är så arg? läs här: https://otacksam.wordpress.com/2013/09/19/vad-ar-lidande-vart/
Det drabbar helt klart olika. När jag skrev det var jag inte arg, men korkade tjänstemän bör ta sig i akt för min penna är vässad. Förvåning är väl det närmaste jag kommer ilska. Sedan kommer indignationen till över sakernas tillstånd. När livet är kort så tryter tålamodet och den känslan har jag behållit på gott och ont.
Nu skriver vi snart tre månader in i bloggandet och såhär långt har jag fortfarande inte uttömt lillens och mitt liv på saker att berätta om, så jag gissar att vi kommer att ses snart igen.
/Eder evigt Otacksamme
5 responses to “Om mig”
Trackbacks / Pingbacks
- - december 4, 2013
Otacksamma Föräldern 
Hej!
Jag trillade in på din blogg genom din gästkrönika på Solrosupprorets sida. Nu håller jag på att snurra runt både på din blogg och Solrosupprorets sida för att se vad det handlar om och vad ni står på.
Jag ser att din blogg är ny och att den startade då din son var döende…jag beklagar sorgen från djupet av mitt hjärta…Då verkar det som om du skrev för att få ur dig fruastrationen över bemötandet från maktmänniskor inom vården och andra institutioner och nu verkar det som om du famlar lite och att det kan ta vägen vart som helst? 🙂
Jag vill bara ge dig feedback på varför jag fastnade och vad jag sökte i din blogg när jag klev in. Jag har varit långtidssjukskriven och kännder det som om jag är i händerna på Försäkringskassan och många andra statliga myndigheter såsom, Arbetsmiljöverket, Afa försäkringar, samt den statliga myndighet som jag själv har anställning hos. Jag är på ett sätt en alldeles för vänlig människa i mötet med representanter för dessa myndigheter och föll för den uppfriskande, ärliga och upproriska sidan som du beskriver du har och att du inte låter dig bli överkörd lika lätt som jag.
Jag kan tänka mig att det finns MÅNGA människor därute idag som skulle behöva en push och lite konkreta exempel på hur man kan bete sig för att man inte ska bli ett offer och överkörd alltför lätt och det verkar som om du kan vara en förebild och har lite att lära ut inom detta område.
Så tänker jag nu och jag ser fram emot att hänga med din blogg ett tag.
Vi ses!
Hej Kristina!
Tack för att du tar dig tid att läsa och kommentera på min blogg. Och tack för att du deltar i mitt sorgearbete, det betyder mycket att veta att det finns sådana som du därute.
Det kan hända att det uppfattas som att jag famlar, men jag har oftast en väl genomtänkt idé med det mesta jag tar för mig. När det gäller bloggen så är det nödvändigt att vara försiktig med tanke på att jag riskerar att exponera fler än mig själv och min son.
Om du funderar över varför jag just nu inte skriver mer om myndigheter och ger handfasta råd så beror det uteslutande på att jag inte fått några konkreta frågor på Twitter eller i kommentarsfält att hantera. Ingen behöver vara ett offer! Men med mina erfarenheter har jag full förståelse för att maila en halvanonym socionom kanske inte är det första man gör. Livet kan vara fullt av prövningar ändå. Hur jag och min son har blivit bemötta och hur våra ärenden har blivit behandlade stämmer till eftertanke i vissa fall och borde kanske leda till åtgärder hos myndigheter i andra fall. Det skall bli spännande att följa hur det blir med det. För min son spelar den nu ingen större roll, men för olycksbröder och systrar kan det vara desto viktigare.
Jag är ingen journalist, ingen jurist och ingen socialförsäkringsspecialist. Bara en enkel socionom med erfarenheter som jag inte önskar min värsta fiende. Om det gör mig till en förebild så gör det mig bekymrad. Det borde vara enklare att komma i kontakt med myndigheter och hantera sin vardag för dem som försöker få stöd av olika slag. Man är inte ”skyldig till försäkringsbedrägeri” tills motsatsen bevisats. Myndigheter har en långtgående upplysningsplikt och skall ge service förutom att fatta beslut. Våga vägra stå med mössan i hand och vänta på sämsta möjliga service! Vill myndigheterna jämföra sig med bolag, så påtala den skriande skillnaden i hur de bemöter sina ”kunder”. Kundnöjdhet är visserligen ett rätt trubbigt instrument för att mäta effektivitet, men det går att visa att servicen är usel i alla fall.
Om jag får in fall kan jag säkert bistå med tips, men om det sedan resulterar i en bloggpost måste vara upp till den som bidragit med fallet. Annars riskerar man att hamna i samma läge som Hanne Kjöller om du förstår vad jag menar. Jag är rädd om mitt utgivningsbevis och ännu mera rädd om dem vars förtroende jag förvaltar. Fler borde ansöka om utgivningsbevis, det är nämligen i lag förbjudet att efterforska källor. Det finns en bloggare vid namn Brottsanlalys som specialiserat sig på den typen av ärenden.
Så om man är anställd på en myndighet eller ett statligt verk så skall man aldrig vara rädd för att säga sin mening. Bryt tystnaden, men exponera inte dem som inte bett om uppmärksamhet.
/Otacksamma Föräldern
Hej
Skulle vilja ha kontakt med dig.
Du kan alltid maila Otacksamma Föräldern på otacksammaforaldern@gmail.com