Archive | januari 2014

Om ingen någons…

Om ingen någonsin behöver ställas till svars för övergreppen på vår integritet, innebär det också att det ytterst inte är någon som är ansvarig för den?

Nyhetskrönikan

Emanuel Karlsten: Om FRA påstår att de följer lagen så är allt ok

Publicerad 2014-01-04 06:58

Det här fick mig verkligen att fundera. Det har varit ett harvande i spalterna om debattklimat och åsiktskorridor på sistone som varit smått pinsamt med tanke på att själva yttrandefriheten, meddelarfriheten och offentlighetsprincipen just nu är under attack. Borde vi inte så att säga ”lyfta frågorna” till att handla om hur pass förenligt det är med vår grundlag?

Jag funderar å ena sidan på om vi kanske skulle vara i behov av en författningsdomstol som kunde ta klåfingriga populister i örat och påminna dem om viktiga grundprinciper. Det har tydligen höjts ett antal röster för detta under det gångna året, trots att frågan är ungefär lika sexig som avskaffandet av monarkin. Då blir det å andra sidan genast litet mer spännande att titta på vilka som absolut INTE vill ha någon förändring i den riktningen. De sitter av någon anledning i majoritet i den lagstiftande församlingen. Och har enligt regeringen en fäbless för att missbruka KU:s möjligheter till granskning av ministrarnas förehavanden. Hmm… plotten tjocknar.

Sedan hittar jag, föga förvånansvärt en tvättäkta skråjurist bland förespråkarna. Han uttrycker sig förvånansvärt nyanserat om riskerna med inrättandet av en sådan institution:

Problemet med min åsikt, och det erkänner jag villigt, är att det är ytterst svårt att avgöra var frågan om regeltillämpning slutar och frågan om innehållet i politiska beslut börjar. Det är med andra ord ytterst svårt att avgöra var gränsen går mellan juridiska frågor som skall bedömas av domare, en författningsdomstol, och politiska frågor där politikerna fattar beslut med ansvar inför väljarna. Varje politiskt beslut går til syvende og sidst att pröva mot reglerna, vilket innebär att frågan om tillåtligheten av politiska beslut riskerar att olämpligt ofta bli ett medel för den politiska minoriteten att förhala viktiga beslut. Till slut riskerar man då att det politiska ansvaret tunnas ut eller försvinner och det blir icke-valda jurister som fattar de ödesdigra besluten.

Inga problem för honom. Jurister är ju mycket mindre korrumperade av kontakter och egna intressen, eller hur, så:

Politiker som inte behöver bry sig om de mest grundläggande spelreglerna, eftersom dessa kan köras över av riksdagens majoritet, eller jurister som får frågor i knät där ett juridiskt beslut har stora politiska konsekvenser, i förekommande fall inte bara för det egna, utan också för många andra länder. Jag föredrar det senare, men frågan bör i ärlighetens namn ställas så brutalt.

Författningsdomstolens makt

Mårten SchultzJuridikbloggen juli 9, 2012

Christian Engström, EU-parlamentariker för Piratpartiet är mer tveksam, utan att för den skull utesluta alternativet helt:

För även om det kan kännas som en bra idé med en författningsdomstol när man tittar på det tyska exemplet, finns det invändningar. När Nyheter24 intervjuade mig sa jag så här:

– Å ena sidan vill vi att lagstiftarna följer grundlagen, jag tänker särskilt på piratpartiets centrala frågor som IPRED, FRA och datalagringsdirektivet som vi anser är konstitutionsvidriga.

– Å andra sidan är det problematiskt med en domstol bestående av icke folkvalda gubbar i slips som överprövar folkviljan i riksdagen.

Om man ger den yttersta makten över vilka lagar som får stiftas till ett icke folkvalt organ, då blir det ju av yttersta vikt hur man ser till att det organet bevarar sitt oberoende. Hur undviker man att domstolen politiseras börjar driva en egen agenda som ingen utomstående har kontroll över? Hur förhindrar man att det blir vänskapskorruptionen som styr, så att det bara blir ytterligare ett tandlöst organ som ger makthavarna en klapp på ryggen varje gång de möts av kritik?

Det är som sagt knepiga frågor, där jag inte tycker svaret är självklart. Å ena sidan, å andra sidan.

Jag tar detta ad notam och tittar så på två tvärsäkra åsikter innan jag fäller något eget slutomdöme.

Någon debatt om demokratins djupare värden förekommer i princip inte. Den som försöker ta upp en diskussion i ämnet avskrivs som knepig eller rent av som rättshaverist. Sverige har inte ens någon konstitutionsdomstol som kan göra bedömningar av vad som är rimligt, demokratiskt och enligt spelreglerna.

I EU är det, som bekant, ännu värre. Där styr icke-valda eurokrater, som verkar ha sin främsta lojalitet hos olika särintressen. Det demokratiska underskottet är så pinsamt stort att man helt enkelt har slutat diskutera saken. Och den europeiska unionens maktanspråk och klåfingrighet tycks inte känna några gränser.

HAX aka. Henrik Alexandersson, libertarian

Är du mot författningsdomstol är du naiv och dum (på ett ungefär). Selimovic är så förnumstigt nedlåtande endast en folkpartistiskt katedermänniska kan vara som tror att den som inte håller med inte har förstått…  (på ett ungefär). Eller så är det något helt annat som avgör om ett land stiftar rasistiska lagar och blir fascistiskt. USA har alltid haft författningsdomstol och de hade raslagar. Ungern har författningsdomstol. Sverige har det inte och därför står vi alltså på randen till fascism (på ett ungefär).
Robin Zachari aka Alliansfritt, socialdemokrat

Sammanfattningsvis skulle alltså socialister och de som på allvar förespråkar en någorlunda transparent demokratisk process inte frivilligt avhända sig någon lagstiftande makt till gubbväldet i peruk. Liberaler, libertarianer och konservativa har inga som helst problem med det och uppbackas föga förvånande av representanter för rättsväsendet. Jag tror faktiskt själva FRA debaclet har slagit huvudet på spiken åt mig. Jag vill inte bli dömd av någon som inte riskerar konsekvenser för egen del vid uppenbara missgrepp.

Alltså:

  • Det skall inte finnas oavsättliga jurister.
  • Det skall inte finnas domstolar med sekretessbelagda domar.
  • Det FÅR inte förekomma att folkvalda och/eller media hindras i sitt arbete genom att offentlighetsprincipen urholkas.
  • Det enda konstitutionella blir då att uthålligt tolerera fascisttrollens buller i riksdagen. Det är priset för en fungerande demokrati, det kanske t.o.m. är ljudet av den.
  • Om regeringen så fort de stöter på något de inte gillar ropar på en domstol för att hantera pöbeln har de slutat se sig själva i sin valkrets, de smiter från notan och visar ohöljt väljarförakt.

Emanuel. Du har onekligen ett speciellt namn. Det du skriver på DN är oftast som ett rop i öknen. Synd bara att det skall vara så förtvivlat svårt att bli profet i sin egen stad. Ännu sover folket.

/Erik Fahlberg, ansvarig utgivare

Annonser

Hur fick jag min världsbild? Marknadskrafterna som de såg ut i barnböcker tidigt ’70 tal.

Det här är anledningen till att jag vill att vi skall läsa högt och länge för våra barn. För att de skall lära sig att tänka själva, fråga andra, fråga någon som vet och framför allt aldrig glömma att tänka själva.

En mysig stund med Lurviga Ludde eller Max Lurifax om och om igen sätter ofrånkomligen sina spår. Ingen av dessa böcker finns längre i tryck, men har man tur kanske man hittar dem på ett antikvariat eller på något välsorterat bibliotek.

Tänk er själva. Känslan när en följer med de vuxna till det stora köpcentret och ser hur de beter sig. Barnet som stilla tänker för sig själv: Det där har Max allt räknat ut riktigt bra åt den som äger affären! Eller när en kommer ned på stan och ser en riktigt sliten uteliggare. Barnet drabbas av medkänsla och identifikation: Vad hen måste sakna sin Lilla Marie! Eller det är säkert någon som lurat av hen alla pengar som hen slitit ihop, undra på att hen är ledsen. Själva människosynen utgår från ett perspektiv där en kan identifiera sig både med de utsatta och de som utsätter utan att falla offer för omständigheter. Sagans värld är fantastisk på det viset. Du kan kliva i och ur bilder och berättelser litet som det passar och så länge författaren tar dig, läsaren/lyssnaren, på allvar liksom ger dig ett moget tilltal så kommer du att förvänta dig detsamma från dina medmänniskor. Lurviga Ludde är ingen rasifierad stereotyp, däremot skulle säkert en del representanter ur den mer uppburna samhällsklassen protestera mot hur de porträtteras. Nidbilder och karikatyrer skulle de säkert kalla gestaltningen av såväl befälet ombord på skeppet som Luddes adoptivfar herr Knot eller den kortspelande bedragaren. Vi hittar i verkliga livet dessa typer som ägare till bemanningsföretag, bärplockarentreprenörer eller kreditkortsförsäljare. De har studs under dojjan och får dagligen uppmuntrande ryggdunk från myndigheter och frihandelsorganisationer. Luddes kön, ålder, sexuella läggning eller hudfärg är i sammanhanget mindre relevant. Det är hans prekära situation och hans tröstlösa strävan efter att hitta en inkomst åt sin ”husse” som gör honom till en strålande förebild för det prekariat som numera blivit en permanent del av Europas arbetsmarknadspolitik. Om heltid åt alla leder till inflation kanske det är läge att bekämpa den genom att dela på arbetet istället. De som under föregående regim tjänat mest får maka åt sig för att de som inte kunnat tjäna lika mycket skall få möjlighet att leva ett anständigt liv. Det är den laglösa rättvisans princip ”att ta från de rika och ge åt de fattiga”. Om det är upp till dem som tjänar på slaveriet kommer det inte att bli någon förändring.

Min son sitter nun och plaskar i badkaret och vill att jag tar ett dopp med honom. Jag vet vad jag kommer att läsa som godnattsaga ikväll. Om han växer upp och tycker att samhället inte behandlar Ludde anständigt är jag rätt säker på att han kommer att göra mig sällskap i kampen för att befria världens Luddar från slavarbete. Om han ser att jag sviker mina ideal så kommer han nog att påminna mig om vad jag läste för honom som barn.

/Otacksamma Föräldern

Vadå lokalbefolkning? Eller hur mineralstrategin får vår stat att agera som Turkiet

Följande är ett direktöversatt citat från ISTANBUL – Hürriyet Daily News
December/30/2013

Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut – det gäller i synnerhet i Turkiet, där makten i grunden utvecklats till något absolut, enligt en framstående vetenskapsman. Men frågan om korruption är inte moralisk utan ekonomisk för konservativa väljare, säger Ersin Kalaycıoğlu. ”Folk visar likgiltighet för korruption.”
Vad vill jag uppnå genom att citera en Turkisk dagstidning? Jo, vi står inför ett val till Europaparlamentet. Ett av de länder som knackat enträgnast på porten är Turkiet. Ett land som många menar saknar många av de mest basala funktionerna för att man skall kunna tala om en rättsstat i modern mening. Därför, antar jag, drar förhandlingarna av förklarliga skäl ut på tiden. Det är inte samma sak som att de inte kommer att gå i lås någon gång.
Vad baserar jag det på? Jo, följande som jag skulle vilja klistra upp som ett memorandum för varje politiker med ambitioner på att ingå i ett statsbärande samarbete:
Korruption behöver inte nödvändigtvis vara en högt prioriterad moralisk fråga för en majoritet av konservativa, särskilt om deras plånböcker blir fetare och fetare. Först när de verkar förlora sin finansiella kapacitet gör korruptionen sig smärtsamt påmind, först då blir det en fråga som de uppmärksammar.
Vi har i Sverige en välmående medelklass som ser hur urholkningar av den allmännyttiga samhällsstrukturen och grupper av socialt utslagna förvandlas ett vardagligt inslag. Samtidigt har deras ekonomi drastiskt förbättrats och de kan därför, en tid, undvika att bekymra sig särskilt mycket över denna utveckling. Sverige lever, ytterst sannolikt, väldigt högt på en finansiell bostadsbubbla och krediterna som resulterat håller konsumtionsmönstret igång ytterligare en tid. Vad kommer på längre sikt att krävas av landet för att finansiera ytterligare krediter till fortsatt konsumtion när bubblan ofrånkomligen brister? Råvaror, mina vänner, massor av råvaror. Annars kommer det inte att finnas något som säkrar pensionsåtaganden och vårdgarantier utan bara ett massivt skuldberg och vi vet ju hur det gick för Grekland i det läget.
Det här vet våra makthavare om. Därför säkrar de redan nu sina aktieinnehav på dessa marknader. De kommer inte att få ett fortsatt mandat att regera nästa mandatperiod, men det spelar ingen roll för dem. De har redan garanterat sitt inflytande genom att montera ned statens oberoende och tråcklat in näringslivet så långt in i maktens centra att en ny regering bara kan titta på när resurser och krediter driver ur landet och ned i aktieägares och råvaruexploatörers fickor. Det, kära medborgare, är inget annat än korruption på högsta nivå.
Vi börjar med hur man behandlar uppgifter om anställda i regeringskansliet numera. Det brukade finnas något som hette offentlighetsprincip som gjorde att makthavare aktade sig noga för att sticka fingrarna alltför djupt ned i syltburken. Nu hemligstämplas det till höger och vänster som i en delrepublik i det forna Sovjet.
Det folk som visar likgiltighet för detta korrumperade beteende är samma folk som röstat fram sittande regering och som kommer att utgöra kärnväljarna för nästa. De som bor i stora städer och därför inte direkt berörs när deras samhällen eller infrastrukturer radikalt förändras p.g.a. en rovdriftmineraltillgångar. Resultatet av en sådan politik går att avläsa i Arne Müllers exposé över den svenska gruvboomens baksida ”Smutsiga miljarder”. Arne är anställd på SVT och hans arbete bar frukt genom ett skakande reportage i Uppdrag Granskning om Kallak eller Gállok som samerna kallar det i Jokkmokks kommun. Samernas kamp för sina mänskliga rättigheter har gett eko över världen och Al-Jazeera har gjort en dokumentär om deras situation i ”Under Northern Lights”. Herman Lindkvist som annars är känd för att vara en ärkekonservativ rojalist, skrev en krönika i Aftonbladet där han torrt konstaterade att om samerna varit ett utsatt minoritetsfolk i USA eller Sydamerika så hade våra politiker sett sig mer manade att agera än nu.
De konservativa står alltså att finna bland de s.k. mittenväljarna, i själva mittfåran av samhället. Konservatismen tar sig uttryck i rädsla för att förlora vad man redan har förskansat sig i. Villor med höga lån, bostadsrätter med höga lån och låga energikostnader. Den industri som tidigare gjorde sig påmind genom fabriker och löpande band har bytt skepnad till ett tjänstesamhälle byggt på ”just in time” konceptet. Det gör i sin tur att komplexa samhällsstrukturer blir mycket känsliga för konjunkturer och miljöpåverkan i form av ”force majeur” som vid en snöstorm t.ex. Det slanka produktionsidealet har effektivt externaliserat och avvecklat de processer som skulle kunna mobilisera medborgarna vid sådana tillfällen och samhället står därför totalt oförberett. Därav den numera djupt rotade folkhemsnostalgiska konservatismen bland mittenväljarna. De ser på Karl-Bertil på julafton och tänker; så otroligt bra vi har fått det sedan dess, bara inte de tidigare klantarschlena kommer tillbaka till makten. De ser inte hur fan står i farstun rent ut sagt.
Då spelar det helt plötsligt inte så stor roll om statsministern för dagen heter Reinfeldt eller Löfvén. De som skall tillfredsställas för att kunna genomföra någon som helst politik är för skakis för att någon av dem skall våga sig på några öppna äventyrligheter. Men under företagssekretessen och den nyss avskaffade offentlighetsprincipens täckmantel går det alldeles utmärkt att säga en sak och göra en annan. När båset väl är tomt så kan indignationen börja rubba den slumrande medelklassen, men då är det redan för sent. En av de stora avigsidorna med demokrati är att det faktiskt är fullt möjligt att med demokratiska medel rösta in en diktatur.
För de som verkligen berörs av besluten de finns ju praktiskt taget inte. I alla fall inte som mätbar opinion, eller som aktieägarmajoritet och då är det väl grönt? Eller…
Jag skulle vilja avsluta med att citera Tage Danielsson.
Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

themusicologist

frontline 'soldier' in the war against musical banality

Emma i skrubben

Malte on the Roxxx

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Malin Johansson - skriver mycket, läser mer.

Älskar alla former av litteratur

Anne Rambergs blogg

Anne Ramberg är generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund

JOAKIM LAMOTTE

Det du inte visste att du ville veta

Billerbloggen

Serier, illustrationer och en massa livsviktigheter

Zolfagary

Sveriges största blogg om Zolfagary

(den svenska) modellen

Kritisk granskning, fa(c)kta, kollektivavtal, mänskliga rättigheter, poesi. Och sömn!

Annorlundalandet

Mammor om livet i familjer med autism, Asperger och ADHD

the human province

in the dark, words weigh double

Juridikbloggen

rätt om rätt

Björn Alvebrand

STYRBORD ELLER BABORD? VALET ÄR DITT.