Sorgband

Sorgband

Som förälder till ett barn som dött förundras jag över att jag betraktas som någon som inte har en naturlig plats bland andra i samhällslivet. Det jag drabbats av är för andra ”onaturligt”, ”skrämmande”, ”det värsta som man kan tänka sig” och ”hur skall man kunna leva ett normalt liv om det hände?”. Senast idag satt jag på arbetet och hörde en kollega berätta hur psykiskt påfrestande det är att möta familjer där en ung familjemedlem är döende/svårt sjuk. Kollegan hade uppenbarligen inte koll på vad jag gått igenom, ingen berörde med ett ord att jag satt i rummet. Såpass svårt är det att tala om döden idag.

Konstigt nog reagerar jag helt normalt, finner inte döden skrämmande, att min son dog är sorgligt men det finns trots allt värre saker jag kan föreställa mig efter att ha varit med om det och jag fortsätter leva likt en humla som flyger. Det kanske har att göra med att för mig har rent existentiellt ”det värsta” redan inträffat. Jag är därför litet dumdristig av mig, skulle nog kunna vara litet farlig om jag inte hade någon övrig familj att ta hänsyn till. Reaktionen från omgivningen att jag borde vara sjukskriven och en del föräldrar med liknande upplevelsers behov av att vandra genom årstiderna ständigt påminda om den de saknar som omgiven av ett speciellt ljus känns mig totalt främmande.

Jag har min familj nära mig, det känns som om jag på sätt och vis har min saknade lille son med mig varje dag i deras anletsdrag och beröringar. Det känns inte det minsta smärtsamt, tvärtom. Hans liv var kort, men det var ochså ett liv sade prästen på begravningen. Prästen hade ochså förlorat ett barn, så han visste uppenbarligen vad han talade om. Jag vill inte förringa det vi hade tillsammans genom att försöka uppfinna något annat ”här och nu”.

Ibland skriker mina armar efter att få hålla honom och få känna hans värme och doft, men jag vet att han vilar tryggt och har det bra där han är. Det är upp till mig att hitta sätt att hantera tomheten, saknaden, smärtan, längtan och all den förvirring som blivit resultatet av att bli avbruten mitt i processen att lära känna en ny liten människa. Han var så bräcklig när han föddes att han engagerade två av landets bästa sjukhus. Att han sedan forstatte kämpa ställde mycket på sin spets. När jag tänker på hur många människor som fått engagera sig för att få vardagen runt min son att fungera, så går det nästan runt i huvudet på mig. Bara att hålla reda på allt har varit ett mindre företag. Ändå känner jag att han har varit nära, nära oss föräldrar i stort sett hela tiden.

Denna förvirring och en massa oförlösta känslor bubblar hela tiden i bröstet på mig. Det innebär inte att jag på något sätt är sjuk, handikappad eller skadad. Min kurator talar om att jag skulle kunna vara tortyrskadad efter att ha växlat så extremt mellan hopp/osäkerhet/förtvivlan fram och tillbaka under så lång tid, men i så fall är det väldigt lindrigt i mitt fall. Om de som träffar mig inte vet om vad jag har gått igenom (t.ex. att jag vistas litet grovt 1 1/2 år i sjukhusmiljö) med ett svårt sjukt barn och fått bråka och krångla med myndigheter en bra bit av vägen, så kan man nog få för sig att jag är litet kantig och tvär ibland. Mitt perspektiv på livet har plötsligt blivit snävare och jag prioriterar hårdare min och mina medmänniskors hälsa. Livet är kort. Jag har även haft en massa tid ”utanför ekorrhjulet”, att reflektera över vad jag vill med livet och varför jag arbetar med det jag gör. Mina motiv är djupt förankrade och rubbas inte så lätt längre. Det gör att jag är ”mer mig själv” i bemärkelsen att jag inte har något som helst behov av att anpassa mig eller göra mig till för att passa in. Jag har märkt att det sättet att vara utmanar och skapar reaktioner hos omgivningen som jag fått lära mig hantera. Det berikar och jag upptäcker massor varje dag.

Då jag arbetar med människor i min vardag, så är min skärpa och empatiska förmåga grundläggande för att jag skall kunna göra ett bra jobb. Hur funkar det med ovanstående? Rätt O.K. om du frågar mig, jag har en bra kuratorskontakt och är tydlig med att jag f.n. har en begränsad kapacitet. Sådär, om du frågar mina kollegor, därför går jag ned på halvfart och prioriterar familjen ett tag. Men jag känner mig inte sjuk, utan vill bara inte utsätta mina kollegor och dem jag i arbetet har ansvar för, för några risker p.g.a. jag är mentalt ockuperad med att reda ut saker efter allt som varit.

Borde det inte finnas utrymme för det i kombination med ett arbetsliv? Rymmer inte vår gemenskap sörjande och lätt förvirrade medmänniskor? Är lösningen på problemet alltid att sätta en läkardiagnos (krisreaktion) och låta Försäkringskassan betala ut sjukpenning? Vilka effektivitetskrav ställer det egentligen på oss idag?

Detta är funderingar som jag tar med mig till mitt första läkarbesök och samtidigt tänker jag ansluta mig till en gammal fin tradition och låta mitt friska sorgearbete bli synligt i form av ett sorgband.

/Otacksamma Föräldern

Annonser

About Otacksamma Föräldern

Jag bloggar om livet som förälder till ett döende småbarn. Socialstyrelsen har precis kommit ut med nya rekommendationer om vård i livets slutskede. Jag är den håriga tvålen som ingen vill ta i. Min son är död nu och ingen kommer åt honom längre, så med ett utgivningsbevis i högsta hugg kan jag säga som det är.

Någon som har sett till en hårig tvål någonstans?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

themusicologist

frontline 'soldier' in the war against musical banality

Emma i skrubben

Malte on the Roxxx

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Malin Johansson - skriver mycket, läser mer.

Älskar alla former av litteratur

Anne Rambergs blogg

Anne Ramberg är generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund

JOAKIM LAMOTTE

Det du inte visste att du ville veta

Billerbloggen

Serier, illustrationer och en massa livsviktigheter

Zolfagary

Sveriges största blogg om Zolfagary

(den svenska) modellen

Kritisk granskning, fa(c)kta, kollektivavtal, mänskliga rättigheter, poesi. Och sömn!

Annorlundalandet

Mammor om livet i familjer med autism, Asperger och ADHD

the human province

in the dark, words weigh double

Juridikbloggen

rätt om rätt

Björn Alvebrand

STYRBORD ELLER BABORD? VALET ÄR DITT.

%d bloggare gillar detta: