Otacksamma Föräldern Får Tillstånd

Såhär är läget:

Det bedrivs en hel del god journalistik i mellanmjölkens land. Den är för det mesta är finansierad med våra licenspengar, en del genom prenumerationer och en hel del med hopskrapade partistöd och kulturtidskriftsstöd. Det innebär att journalisterna lämnas någorlunda ifred att tänka, ta egna publicistiska beslut och inte jaga historier och deadlines.

Världen är som bekant full av goda berättelser som vi kan få ta del av om man tar sig tid att stanna upp och lyssna ett tag.

Däremot så bedrivs det parallellt med den goda journalistiken en sensationshungrig genreromantisk, klickfixerad spekulativ journalistik som är dramaturgiskt driven och inte sällan finansierad av mediehus, sökmotorer och nöjesindustri. Det går inte sällan under beteckningen granskande eller undersökande journalistik och försvarar sig med att det sker i allmänhetens intresse. Men om vår nyfikenhet aldrig hade väckts om O.J. Simpsons otrohetsaffärer eller Kim Khardashians bantningsförsök så hade mycket aldrig behövt skrivas över huvud taget.

Äh, men kliv ned från höga hästen nu. Det här är ju bara en blogg som knappt någon läser.

Det är litet av poängen. Jag har utgivningsbevis och grundlagsskyddat material men igen som helst ambition att attrahera några läsare. Snarare handlar det om att skapa ett forum för de som vill publicera sig utan att behöva vara beroende av journalistik över huvud taget.

Varför då?

Det är en fråga om integritet. Det finns otroligt många historier som förtjänar att berättas, men avsändaren har rätt att välja hur det sker och när.

Om syftet endast är att få ut berättelsen som en bit fakta bland andra är det inte nödvändigt med en ingående beskrivning av familjekonstellationer eller annat som leder till igenkänningsfaktor och identifikation. Det kanske bara är en bit av historien som just belyser ett dilemma inom vården eller inom myndighetsutövning eller välgörenhet eller nå’t, vad vet jag? Det är mycket som monteras ned till höger och vänster i konkurrensutsättandets namn. Varför skall då historen utformas just så att de personer som utgör galleriet är så tydligt igenkännbara och vardagliga att ”det går genom rutan”? Detta har jag fått höra till leda när jag delat mina historier med mediafolk. Det måste finnas något att ”hänga upp” berättelsen på ”ett case”. Här är berättelsen caset och den som lämnar berättelsen kan vara trygg med att hen inte kommer att bli efterforskad av mediefolk på jakt efter en ”intressant vinkel” eller ”ett case” till en större ”grej”. Det är nämligen förbjudet enligt lag att uppge källan om man lämnat meddelarskydd, serru.

Det goda journalistiska hantverket blir nog gjort i alla fall, eftersom de som strävar efter att förändra något med sin berättelse själva kan läsa om andras berättelser och se när ämnena behandlas respektfullt och inte. Då väljer i regel källan själv att ta kontakt.

Ett annat mycket tråkigare skäl till att vara försiktig med var och hur man väljer att berätta något är anställningsvillkor och risk för repressalier för att man använt sig av sociala medier. Alla organisationer har en ”nät-policy i tjänsten” som man förväntas känna till. Som socionom har jag stor förståelse för behovet av en säkerhetsventil för dessa människor.

Det tredje och tråkigaste av allt är tonen i den ansiktslösa skärmmobben. Häng, fläng och däng sammanfattar med rätt milda ord hur din meningsmotståndare skall behandlas när argumenten tryter. Alltfler tröttnar på detta och vill inte att deras namn skall förekomma i dessa träskmarker när deras egna barn så småningom blir läskunniga.

Det blir återigen en fråga om integritet. Hur håller man en nivå på samtalet utan att förfalla till en fördömande attityd emot dem som i vanmakt häver ur sig okvädesord emot vedervärdigheter? Jag tror inte på censur utan på att sätta tonen och utmana förutsättningarna inte personen.

Så ni som inte gillar välgörenhet. Hjälp mig att samla ihop Sveriges hårigaste tvålar till en liten fin present åt dem som drömt ihop upphandlingsmodellen i offentlig sektor.

Låt oss ha litet kul medan vi gör det och visa public service, gammelmedia och underhållningsbranschen att med ett utgivningsbevis och en kraftfull allergi emot skitsnack slår man världen med häpnad.

/Eder evigt otacksamme

Annonser

About Otacksamma Föräldern

Jag bloggar om livet som förälder till ett döende småbarn. Socialstyrelsen har precis kommit ut med nya rekommendationer om vård i livets slutskede. Jag är den håriga tvålen som ingen vill ta i. Min son är död nu och ingen kommer åt honom längre, så med ett utgivningsbevis i högsta hugg kan jag säga som det är.

Någon som har sett till en hårig tvål någonstans?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

themusicologist

frontline 'soldier' in the war against musical banality

Emma i skrubben

Malte on the Roxxx

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Malin Johansson - skriver mycket, läser mer.

Älskar alla former av litteratur

Anne Rambergs blogg

Anne Ramberg är generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund

JOAKIM LAMOTTE

Det du inte visste att du ville veta

Billerbloggen

Serier, illustrationer och en massa livsviktigheter

Zolfagary

Sveriges största blogg om Zolfagary

(den svenska) modellen

Kritisk granskning, fa(c)kta, kollektivavtal, mänskliga rättigheter, poesi. Och sömn!

Annorlundalandet

Mammor om livet i familjer med autism, Asperger och ADHD

the human province

in the dark, words weigh double

Juridikbloggen

rätt om rätt

Björn Alvebrand

STYRBORD ELLER BABORD? VALET ÄR DITT.

%d bloggare gillar detta: