Taxiresor och bilbarnstolar

Har du någon gång försökt få en taxibil med en barnstol till en 6 månaders baby? Var väldigt tacksam om du har sluppit försöka, tro mig. Djungelns lag råder därute.

Tack och lov älskade grabben (när han inte hade liggsår i rumpan) att åka bil. Ju fortare desto bättre, under 70 km/h blev det knorr. Annars nyfiket plirande och lyssnande till vad bil och trafik hade att bjuda på i förströelseväg.

Förr i världen så var det här med bälte inte så viktigt. Man satt med sitt barn i famnen och så var det med det. Men så var kanske inte förstahandsvalet färdtjänst/sjukresetaxi alla gånger. Flyttades barnet skedde det med ambulans/bårtransport eller egen bil och barnet fick vackert stanna på sitt sjukhus och flyttades inte runt så mycket som idag.

Spola fram till år 2012 och vi är en familj med ett multiskjukt barn som skall åka fram och tillbaka mellan de olika KI sjukhusen i Stockholm och senare mellan Huddinge och Lilla Ersta. För att inte tala om resorna till och från hemorten via Arlanda och Bromma. Det blir en del taxiåkande det.

Varför tar jag upp det, då? Jo, 4 gånger av 5 så var det något problem med bilbarnstolen till mitt älskade barn.  Jag beställer en sjukresa och påtalar vikten av att det finns en riktig bilbarnstol (inklusive fästanordning!!) då barnet helt saknar förmåga att själv sitta upprätt eller stödja sig i vår famn t.ex.

Föreställ er då vad som händer då den arma åsnan till taxichaufför plockar fram en bälteskudde, eller en bilbarnstol utan remmar att fästa den med, och räcker över den till mig! Som om jag kan se till att mitt barn sitter säkert utan riktig utrustning? Ett flertal gånger har jag faktiskt tiggt mig till en ambulansresa bara för att slippa detta.

Det värsta var när vi skulle passa ett flyg och jag vägrade ta ansvar för säkerheten på detta sätt och chauffören som redan var försenad helt plötsligt slängde in bilbarnstolen i bilen och drog!! Han hade tydligen tillräckligt med körningar för att kunna strunta i besvärliga kunder, så där stod vi med lång näsa.

Varför hade ni inte en egen barnstol med er då?? Frågar stora starka Stockholmsföräldern. Prova att bära omkring på en bilbarnstol, en 8 månaders baby/småbarn utan muskeltonus + en nedmonterad barnvagn + packning och du har svaret. Det var en av oss som åkte till sjukhuset  med barnet och en stannade hemma i huset. Det finns en gräns för hur mycket en person klarar av att hantera på en flygplats samtidigt med ett svårt sjukt småbarn helt enkelt. Flygplatspersonalens villighet att hjälpa till var också högst varierande. Jag skulle ha sagt till dem att jag var en transperson med svår mensvärk och vallningar så kanske jag hade fått mer sympatier om ni förstår vad jag menar.

Det märkliga med sjukresor är ju att man beställer dem av landstinget. Som i sin tur beställer dem av en resebyrå, som i sin tur ringer ett taxibolag, som i sin tur i bästa fall ringer en friåkare med litet common sense. Fatta vilken visklek. Jag skulle helst vilja ha numret till taxibolaget själv och få en voucher eller nå’t ifall de inte kan leverera.

I princip hela resan hänger ju på denna förbannade barnstol. Jag har blivit någon slags ofrivillig barnstolsingenjör på kuppen. Taxichaufförer har uppenbarligen sluppit ta den examen. Det är väl för f-n bara att titta på sidan av stolen och följa instruktionen (samt att se till att få med sig remmarna förstås).

De gånger remmarna saknats och jag själv suttit obältad och försökt att krampaktigt hålla en gungande stol på plats på sätet vill jag helst glömma. Varför inte chauffören ringde in en kollega med en riktig stol, som mötte upp halvvägs eller nå’t, övergår fortfarande min fattningsförmåga. Det är ju alltid förarens ansvar om något händer.

Då vi antagligen (lyckligtvis) är en liten grupp i denna extremt utsatta situation i förhållande till taxibranschen, så har jag stött på litet patrull när jag försökt hitta en organiserad väg för mina synpunkter. Kom gärna med tips på var du tror att de hör hemma/gör bäst nytta.

/Otacksamma föräldern

Advertisements

About Otacksamma Föräldern

Jag bloggar om livet som förälder till ett döende småbarn. Socialstyrelsen har precis kommit ut med nya rekommendationer om vård i livets slutskede. Jag är den håriga tvålen som ingen vill ta i. Min son är död nu och ingen kommer åt honom längre, så med ett utgivningsbevis i högsta hugg kan jag säga som det är.

Någon som har sett till en hårig tvål någonstans?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

themusicologist

frontline 'soldier' in the war against musical banality

Emma i skrubben

Malte on the Roxxx

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Malin Johansson - skriver mycket, läser mer.

Älskar alla former av litteratur

Anne Rambergs blogg

Anne Ramberg är generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund

JOAKIM LAMOTTE

Det du inte visste att du ville veta

Billerbloggen

Serier, illustrationer och en massa livsviktigheter

Zolfagary

Sveriges största blogg om Zolfagary

(den svenska) modellen

Kritisk granskning, fa(c)kta, kollektivavtal, mänskliga rättigheter, poesi. Och sömn!

Annorlundalandet

Mammor om livet i familjer med autism, Asperger och ADHD

the human province

in the dark, words weigh double

Juridikbloggen

rätt om rätt

Björn Alvebrand

STYRBORD ELLER BABORD? VALET ÄR DITT.

%d bloggare gillar detta: